Äldrevänligheten blir synlig genom mångsidiga indikatorer – undersökningen hittade fem lösningar till stöd för kommunerna och välfärdsområdena

Finlands befolkning åldras snabbt, men nuvarande metoder för att bedöma äldrevänligheten är för begränsade och varierande. En undersökning som genomfördes av Tammerfors universitet och Äldreinstitutet visar att indikatorer för äldrevänlighet som används i kommunerna och välfärdsområdena fokuserar på social- och hälsovårdstjänster men försummar till exempel bostadsområdets tillgänglighet, delaktighet och de äldres egna erfarenheter.

Enligt undersökningsprojektet behöver Finland mångsidigare indikatorer till stöd för kommunerna och välfärdsområdenas beredskap inför den åldrande befolkningen.

Med äldrevänlighet avses miljöer, tjänster och gemenskaper som stöder de äldres möjligheter till ett gott och aktivt åldrande. Vid bedömningen av äldrevänligheten används kvalitetsindikatorer med vilka man följer upp fenomenens tillstånd och deras utveckling. Med hjälp av dem kan man producera jämförbara data på lokal och riksomfattande nivå, stödja beslutsfattandet och bedöma vilka åtgärder som främjar äldrevänligheten och beredskapen inför den åldrande befolkningen.

”Äldrevänligheten handlar inte endast om tjänster. Det omfattar också vardagsmiljön, möjlighet att röra sig och samhörighet. Dessa dimensioner ska bättre synliggöras i indikatorerna”, säger professor Anu Siren, chef för undersökningsprojektet vid Tammerfors universitet.

Fem steg till äldrevänlighet

I undersökningen analyserades kommunernas och välfärdsområdenas välfärdsberättelser, enkäter och sakkunnigpaneler. Resultaten visar att praxisen för att bedöma äldrevänligheten varierar mycket och det uppstår inte jämförbara data. Användningen av indikatorerna vid beslutsfattandet är ofta sporadisk, och de äldres perspektiv beaktas ofta i liten utsträckning.

Undersökningsprojektets policy brief innehåller fem förslag till åtgärder för att främja äldrevänligheten. Indikatorutbudet bör utvidgas så att det förutom social- och hälsovårdstjänsterna även beaktasden fysiska och sociala miljön, tillgänglighet, delaktighet samt förutsättningar för välfärd. För det andra behövs en nationell referensram som bygger på WHO:s internationella modell och som möjliggör bedömning och jämförbar uppföljning av äldrevänligheten.

Även de äldres eget perspektiv ska lyftas fram mer: indikatorerna ska återspegla de äldres erfarenheter och vardagliga realiteter, inte bara servicesystemets perspektiv. Dessutom ska de befintliga kunskapsunderlagen, såsom TEAviisari och Sotkanet, utnyttjas mer konsekvent och kompletteras med uppgifter som insamlats lokalt. Det behövs närmare förvaltningsövergripande samarbete där kommunerna, välfärdsområdena och de äldre tar fram lösningar tillsammans över förvaltningsgränserna.

”När man proaktivt stöder de äldres funktionsförmåga, delaktighet och självständighet, minskar samtidigt servicebehovet och kostnadstrycket i framtiden. Att främja äldrevänligheten är både en investering i ett gott liv och ett ekonomiskt förnuftigt sätt att förbereda sig för befolkningens åldrande. Vi behöver indikatorer som beskriver helheten”, betonar Erja Rappe, äldre forskare vid Äldreinstitutet.

Mer information: Anu Siren, professor, Tammerfors universitet [email protected] och Erja Rappe, äldre forskare, Äldreinstitutet [email protected]

Publikationen har tagits fram som en del av verkställandet av statsrådets utrednings- och forskningsplan 2023. De som producerar informationen ansvarar för innehållet i rapporterna i publikationsserien för utrednings- och forskningsverksamheten. Innehållet återspeglar inte nödvändigtvis statsrådets ståndpunkt. Mer information: https://tietokayttoon.fi/sv.