Statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet
Tryggare än tidigare att äta inhemsk vild fisk
I Finland finns det rikligt med vild fisk och det är tryggt att börja inta mer av den. Detta framgår av en färsk undersökning, enligt vilken halten av miljögifter i de flesta inhemska fiskar är mycket låg. Fiskar med en låg halt av miljögifter är bland annat sik, siklöja och mört och i havsområden abborre, gös och lake. Ökat intag av inhemsk vild fisk har positiva effekter på folkhälsan. Dessutom ökar det utbudet av närproducerad mat och främjar fiskerinäringen. Konsumtionen av vild fisk avlägsnar dessutom näringsämnen ur vattendrag, vilket stöder både vattenvården och den cirkulära ekonomin.
Miljögiftshalterna i Östersjöfiskar och finländska insjöfiskar undersöktes inom ramen för projektet EU-kalat III. Det samlades in över tusen fiskar i de viktigaste områdena för yrkesfiske i Finland, vanligtvis under fiskesäsongen för respektive art.
Utifrån proverna analyserades halterna av dioxiner, PCB-föreningar, PBDE-föreningar, PFAS-föreningar, tungmetaller och arsenik. Forskningsprojektet genomfördes i samarbete mellan Livsmedelssäkerhetsverket, Institutet för hälsa och välfärd, Naturresursinstitutet och Finlands miljöcentral inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsplan för 2016.
Lägre halter av miljögifter i inhemsk fisk
Dioxin- och PCB-utsläpp har begränsats kraftigt genom internationella avtal, vilket märks i forskningsresultaten. Halterna i Östersjölax och strömming har minskat med upp till hälften från början av 2000-talet.
Också halterna av bromerade flamskyddsmedel (PBDE) har halverats under 2000-talet, vilket tyder på att förbuden mot användning av dessa föreningar har haft en inverkan. Feta fiskar innehåller emellertid något högre halter av perfluorerade alkylföreningar (PFAS) än de gjorde 2009. Perfluorerade föreningar används i vatten- och smutsavvisande textiler och inom industrin, och användningen av dessa föreningar har inte begränsats förrän under de senaste åren.
Halterna av tungmetaller, såsom kvicksilver, kadmium och bly, och halterna av arsenik är i genomsnitt låga. Det förekommer dock stora regionala skillnader i tungmetallhalterna. Till exempel i mörka och relativt små sjöar i ett vattendrags övre lopp kan kvicksilverhalterna i rovfiskar vara högre än i andra vattendrag.
Hälsofördelarna av att äta fisk överväger eventuella skadeverkningar
Huvudsakligen är miljögiftshalterna i finländsk vild fisk klart lägre än de maximihalter som fastställts på EU-nivå. Bara halterna i Östersjölax och i stora strömmingar och nejonögon överstiger maximihalterna. Om dioxin- och PCB-halterna fortsätter att minska är det möjligt att alla strömmingar underskrider maximihalterna redan under de närmaste åren.
”Fisk är hälsosam mat med högt näringsvärde. Statens näringsdelegation rekommenderar att man äter fisk minst två gånger i veckan och varierar mellan olika fiskarter. Enligt Livsmedelssäkerhetsverkets anvisningar är det dock bäst att barn, unga och personer i fertil ålder inte äter lax eller öring som fångats i Östersjön, stora strömmingar eller gädda mer än 1–2 gånger i månaden”, betonar forskningsprofessor Hannu Kiviranta från Institutet för hälsa och välfärd.
Rekommendationerna och lagstiftningen bör fortsättningsvis utvecklas
Livsmedelssäkerhetsverket överväger att förnya sina anvisningar på basis av de nya forskningsresultaten.
”Före eventuella ändringar ska det dock göras en noggrann riskbedömning. Det är särskilt viktigt då anvisningarna gäller känsliga konsumentgrupper: barn, unga och personer i fertil ålder”, konstaterar överinspektör Marika Jestoi från Livsmedelssäkerhetsverket.
Utvecklandet och verkställandet av miljö- och kemikalielagstiftningen bör fortsätta både på nationellt och på internationellt plan. Genom att minska belastningen på miljön är det möjligt att minska halterna av miljögifter i vild fisk även i framtiden.
BILD: Dioxin- och PCB-halter i inhemsk fisk 2002–2016
Östersjöfiskar: Strömming, Vassbuk, Lax, Siklöja, Löjrom, Sik, Gädda, Gös, Abborre, Lake, Nors, Mört, Brax; Insjöfiskar: Siklöja, Löjrom, Sik, Gädda, Gös, Mört, Nejonöga; pikogram TEQ/g friskvikt
Ytterligare information:
Hannu Kiviranta, forskningsprofessor, Institutet för hälsa och välfärd, tfn 0295 246 361, [email protected]
Jaakko Mannio, ledande forskare, Finlands miljöcentral, tfn 0295 251 406, [email protected]
Janne Nieminen, forskningsenhetschef, professor, Livsmedelssäkerhetsverket, tfn 050 463 9586, [email protected]
Jari Raitaniemi (fiskprovtagning), specialforskare, Naturresursinstitutet, tfn 0295 327 685, [email protected]
Rekommenderade intag av fisk – Livsmedelssäkerhetsverket
https://www.evira.fi/sv/livsmedel/information-om-livsmedel/livsmedelsfaror/begransningar-i-anvandningen-av-livsmedel/rekommenderade-intag-av-fisk/
Fiskar och miljögifter – Naturresursinstitutet
https://www.luke.fi/sv/om-naturresurser/fiskar-och-fiskerinaring/fiskarna-och-den-foranderliga-miljon/fiskar-och-miljogifter/
Miljögifter – Institutet för hälsa och välfärd
https://thl.fi/fi/web/miljohalsa/miljogifter
Långlivade organiska föroreningar (POP) – Finlands miljöcentral, miljöförvaltningens gemensamma webbtjänst
http://www.ymparisto.fi/sv-FI/Konsumtion_och_produktion/Kemikalier_och_miljorisker/Svarnedbrytbara_organiska_foreningar_POP
