Statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet
Undersökning: Våldsutövaren är nästan alltid en bekant eller närstående till personen med funktionsnedsättning – hjälpen borde vara mer lättillgänglig och mer omfattande än vad den är i dag
Det är större sannolikhet att personer med funktionsnedsättning upplever våld och våld i nära relationer i barndomen, ungdomen och som vuxna jämfört med den övriga befolkningen. Det är även ofta svårare för dem att få hjälp i en sådan situation. Ett nytt forskningsprojekt som genomförts av Institutet för hälsa och välfärd, Invalidförbundet och Tröskeln rf visar att tillgången till tjänster som riktar sig till våldsoffer och deras tillgänglighet behöver förbättras.
Våldsutövaren är nästan alltid en bekant eller närstående till personen med funktionsnedsättning, vilket innebär att det handlar om våld i nära relationer. Funktionshindrade ungdomar och unga med funktionsnedsättning utsätts även oftare än andra för mobbning i skolan men får mer sällan hjälp när de mår psykiskt dåligt.
Ur forskningsprojektets material framgår att unga med funktionsnedsättning under det gångna året hade upplevt fysiska hot i alla årskurser ungefär dubbelt så ofta som andra ungdomar i samma årskurs. Unga med funktionsnedsättning upplevde även oftare olika former av våld jämfört med andra ungdomar: flickor med funktionsnedsättning hade upplevt minst två former av våld ungefär en och en halv gånger oftare och pojkar med funktionsnedsättning mer än dubbelt så ofta jämfört med andra flickor och pojkar.
I den vuxna befolkningen hade nästan en femtedel (17 %) av personerna med funktionsnedsättning upplevt någon form av våld, medan andelen i den övriga befolkningen var omkring 10 procent. Personer med funktionsnedsättning i åldern 20–49 år uppgav att de upplevt hot mer än dubbelt så ofta som den övriga befolkningen i samma ålder.
Hjälpen ska vara lättillgänglig
Att söka hjälp vid våld i nära relationer kan vara påfrestande och besvärligt för en person med funktionsnedsättning, och därför krävs en enklare sökprocess. Om en person lyckas söka hjälp beror i hög grad på funktionsnedsättningen, människorna runt omkring och omständigheterna. Majoriteten (72 %) av svarspersonerna uppgav att de hade berättat för någon om våldet, och omkring hälften (55–63 %) uppgav att de hade fått hjälp från offentliga myndigheter. Mindre än hälften (37–40 %) av personerna som hade sökt hjälp ansåg att hjälpen var lättillgänglig.
En anmälan om upplevt våld från en person med funktionsnedsättning måste alltid tas på allvar, och vid behov ska personen erbjudas stöd med att söka hjälp. Det är även viktigt att ingripa vid situationer där man misstänker att en person med funktionsnedsättning utsätts för våld i nära relationer. Myndigheter bör kunna identifiera den utsatta personens situation och vidta åtgärder så snabbt som möjligt. Det är avgörande att skapa en trygg atmosfär där det är lätt att tala om våld i nära relationer.
Undersökningen baserar sig på flera olika informationskällor. Det använda materialet består av befolkningsstudierna FinLapset (2018), enkäterna Hälsa i skolan (2019, 2021), FinSote-undersökningarna (2018, 2020), uppföljning av undersökningen FinHälsa 2017 (2020) samt enkät- och intervjumaterial som samlats in under 2021.
Mer information: Ledande expert Minna-Liisa Luoma, Institutet för hälsa och välfärd, tfn 029 524 7260, [email protected]
Inom statsrådets gemensamma utrednings- och forskningsverksamhet (VN TEAS) tar man fram information till stöd för beslutsfattandet, den kunskapsbaserade ledningen och verksamheten. Utrednings- och forskningsverksamheten styrs av en utrednings- och forskningsplan som statsrådet årligen fastställer. De som producerar informationen ansvarar för innehållet i rapporterna i publikationsserien för utrednings- och forskningsverksamheten. Innehållet återspeglar inte nödvändigtvis statsrådets ståndpunkt.
